lohlf

Flyga Drake

På tisdagslektionen hade vi en diskussion kring de senast lästa sidorna (208 - 295) i "Flyga Drake".

Huvudpersonen Amir har alltså flytt från sitt hemland Afghanistan till USA för att komma att bo där i flera år. Amir gifter sig med Soraya som också har flytt från Afghanistan. Rahim Khan, som Amir inte har träffat på flera år ber honom plötsligt att komma till Pakistan. Amir flyger dit och väl där berättar Rahim Khan om Hassan, Amirs barndomsvän eller tjänare. Rahim kommer först med besked om vem Hassan verkligen var och att Hassan gift sig och fått en son men sedan talar han om för Amir att Hassan och hans fru blivit brutalt skjutna. Deras son Sohrab lever fortfarande på ett barnhem i Kabul. Rahim ber Amir att ta Sohrab till ett bättre barnhem i Pakistan men när Amir anländer till Kabul har en taliban tagit honom. Amir letar upp talibanen som visar sig vara Assef. Det blir ett fruktansvärt blodigt slagsmål mellan dem men till slut flyr Amir med pojken.

På sistone har boken varit oväntad och man har fått reda på saker som man inte alls hade kunnat tro innan, till exempel att Hassan är Amirs halvbror. Amir har alltid känt ånger för den gången då han såg Hassan bli våldtagen men han får reda på att han inte är den enda som haft hemligheter och varit feg. Baba har hela sitt liv ljugit om vem Hassan är både för Amir, Ali och Hassan.

I diskussionen kom vi fram till att Amir har förändrats av att vara i USA. När han kommer tillbaka till sitt land får han en helt annan blick av landet. Dels för att han har växt upp med ett liv där maten var som en självklarhet. Hans barndom var utan våld och Afghanistan var vackert ur hans ögon. Men när han kommer tillbaka till sitt vackra Kabul är mycket förstört och han får kanske för första gången en blick om hur illa det verkligen är i Afghanistan. När man får reda på hur folk verkligen har det på andra platser i världen känns det ofattbart att man själv klagade på att skolmatens ris var lite överkokt. Vi klagar på dessa små oväsentliga ytliga problem som jämfört med Afghanistans problem är himmelriket. När Amir satt och åt hos Farid, chauffören, så såg han att Farids barn hela tiden tittade på hans klocka. Amir gav barnen klockan men efter ett tag slängde de bort den. Då förstod Amir att det inte var klockan de tittat efter, utan maten. De var inte ens ute efter någon ytlig sak som pengar eller dyra saker, de var desperata efter mat. Då insåg Amir hur läget verkligen var och nästan skämdes över hur bra han hade haft när han växte upp i Afghanistan.

Vi diskuterade också de fruktansvärda talibanernas verk. Hur de stenar folk för att ha begått äktenskapsbrott och dessutom inför annat folk. De hjärntvättar folk och skriker ut att Allah vill att de ska stena skyldiga. Vi förstår inte hur någon kan ta en sten i handen, sikta och kasta med all kraft mot en människa, ta flera stenar, rikta flera slag och se på hur människan sakta går sönder och badar i sitt eget blod. Hur kan talibanerna leva med så mångas blod på sina händer? Assef, till exempel njuter av att slå folk sönder och samman. Det om något bara kan inte vara vanligt mänskligt beteende. Vi undrade starkt om han inte hade något psykiskt fel. Han bara måste ha något medfött fel. Eller så hade han blivit hjärntvättad av allt blod han fått se. Men redan som barn ville han ha den blodiga makten över andra.

Afghanistan är ett land i kris som behöver hjälp. Genom att läsa denna skönlitterära bok får man ett annat perspektiv på all ondska. Bara genom att läsa nyheter där de står att 100 har blivit dödade och 300 skadade av bombattack känns nyheterna bara som siffror långt borta. Genom att sätta sig in i mer personligare upplevelser, även om de inte är sanna, känns det mer på riktigt. För hemma i Sverige känns alla talibaner så långt borta, oss rör de ju inte i alla fall. Men i boken är man med på ett annat sätt. Det var mer som om man satt och såg steningen med egna ögon. Även om det fortfarande är långt ifrån verkligheten inser man faktiskt ett och annat genom denna bok.